Folkhemmets formspråk

Föregående inlägg tog upp detaljer i ett område som vanligen inte väntas innehålla något av intresse. Detaljerna, som stentrappa och räcke av smidesjärn, är rester av ett formspråk från folkhemsbyggandetstid på 1940- och 50-talen, som i detta fall överlevt en liten bit in på 60-talet.

Folkhemsarkitekturen och -stadsplaneringen har ett lågmält formspråk. Detta är inte de stora gesternas arkitektur och dess kvaliteter riskerar därför att förbises när husen och områdena renoveras och omvandlas.

Tillägg i ett folkhemsområde har många fina detaljer och karaktärsdrag att förhålla sig till och vägledas av. Områden från den här tiden, exempelvis Björkhagen, Kärrtorp och Årsta, anses som fina att bo i, men om omvandlingar och ombyggnader inte görs med hänsyn till och kunskap om vad som utgör husens och områdets särart försvinner just den karaktär som fått människor att söka sig hit.

Det finns ingen mening, inte ens en ekonomisk, med att bygga bort det som är unikt för en plats; det är häri dess värde finns.

En port från 1940-talet.

Ännu en port från 1940-talet.

Annex som varierar bebyggelsen.

Ovärderliga detaljer som burspråk.

Konst bland bostäderna.

Konstverk bland bostadshusen är inte svåra att hitta.

Dessa balkonger är kopior av originalen.

Aluminiumbalkonger som inte ser ut som de ursprungliga.

Uteplats som ursprungligen inte fanns. Lägg märke till tidningsåtervinningen. Två tillägg som ändrar områdets karaktär.

Radhusen är ett tillägg i stadsbilden.

Hus i park

Alla bilderna är tagna i Björkhagen.

Om du vill läsa mer:

• Så byggdes husen 1880-1980, Björk, Kallstenius och Reppen, 1992.
• Folkhemmets bostäder 1940-1960, Arkitekturmuseet 1987.
• Funktionalismens genombrott och kris. Svenskt bostadsbyggande 1930-80, Arkitekturmuseet 1980, 1989.