Åter till Oxtorget

En regnig dag 1996 hade jag nöjet att få en egen visning av de två husen vid Oxtorget av husens arkitekt Sune Malmquist.

Oxtorgets bägge hus från Sveavägen.

Oxtorget är en liten plats i Stockholm centrum. Få vet var det egentligen ligger och ännu färre vet att det en gång betraktades som ett torg. Det var ett litet torg med några buskar och bänkar och med en “vattenskulptur utan vatten”. Intill låg en parkeringsplats. Här byggdes mellan 1994 och 1995 två stora bostadshus, ett blått på torget och ett rött på parkeringsplatsen. Malmskillnadsgatans viadukt delar de bägge husen och det västra, blå huset vetter ut mot Sveavägen och Konserthuset. Av torget finns inget kvar, men gatusträckningen är fortfarande densamma.

Ännu idag finns här i det blå huset en restaurang med plats för en mindre uteservering. Kontorslokalerna finns också kvar i bottenvåningarna, men några butiker går inte att finna. Även H-son är kvar i grannhuset, trots att de boende i Oxtorgets två hus tidigt försökte få verksamheten flyttad.

Husen har ett omisskänligt klassicistiskt formspråk. Det blå husets sockelvåning är på långsidan utformad som en arkad och dess sockelvåning på gavelsidan mot Sveavägen för tankarna till en triumfbåge. Husens delas horisontalt av gesimser, fönstren har “slutstenar” inristade i putsen i en ljus avvikande färg och man hittar festonger under den näst sista våningens fönster. Det blå husets tornbyggnad avslutas med ett frontonmotiv (tempelgavel), med en gesims som entablement och lisener, som likt kopplade kolonner bär upp entablementet.

Det röda huset balanserande torn.

En lekful detalj är det röda husets torn, som lite dramatiskt balanserar ovanför ett avskuret hörn. Likaså de båda husens livliga taklinje, som enligt arkitekten passade extra bra platsens branta läge.

Husens klassicistiska drag och det lätta, enkla intryck de ger påminner tydligt om 1920-talets klassicism. Arkitekten Sune Malmquist framhöll gärna vid vårt möte att 1920-talet varit en inspirationskälla vid skapandet av husen. Han betonade det klassicistiska tänkandet som låg bakom - den klassicistiska idén om huset som en kolonn med bas och krön. Sockelvåningarna med en två-våningsskala fungerar som kraftfull bas och festongerna utnyttjade Sune Malmquist som krönmotiv.

Detta är en festong.

Husen har en utpräglad stadsmässig karaktär, framför allt för att de är hus. De harmonierar med varandra, men är tydligt två olika hus. En stad kännetecknas bl a av att den är byggd av hus och inte av “bostadsområden” eller “block”. Husen ger också Oxtorget en stads täthet. Istället för att vara en öde parkeringsplats har Oxtorget genom förtätningen blivit en stadsgata, en del av staden. Andra stadsmässiga detaljer är burspråken, som dominerar husens långsidor.

Stenomfattad port i tvåvåningsskala.

Stenomfattad port i det röda huset.

Husen vid Oxtorget påverkar också omgivningen, som mest består av kontor och butiker,  genom att innehålla bostäder, vilket garanterar att människor rör sig i området även efter stängningsdags. Oxtorgets två hus har även en kontinental prägel, vilket framför allt det klassicistiska formspråket bidrar till. Detaljer som färger, terrassen och järnräckena förstärker ytterliggare det kontinentala helheltsintrycket.

De flesta husen runt Oxtorget är modernistiska i sitt formspråk, ungefär från 1960- och 70-talen. De har stora, plana ytor till fasader och är relativt färglösa. Det finns emellertid några 1920-tals hus i närheten; Kungstornet, huset vid det södra Kungstornet och Konserthuset. Arkitekten Sune Malmquist påpekade också att de två husen på Oxtorget lutar sig något tillbaka på det södra Kungstornet och det intilliggande huset. Men någon egentlig anpassning av 1990-tals husen på Oxtorget handlade det inte om.1920-tals huset i närheten syns först då man går runt det röda huset och Konserthuset syns bara då man går i riktning mot Sveavägen. Från Sveavägen sett står de ensamma bland kontorskuberna.

Oxtorgets röda hus från Malmskillnadsgatan.

Oxtorgets blå hus från Malmskillnadsgatan.

Sune Malmquist valde att inte göra någon anpassning av olika skäl. Han ansåg att husen vid Oxtorget måste hävda sig i färg och form gentemot de omgivande modernistiska husen. Valet av 1920-tals klassicismens formspråk för att uppnå detta är resultatet av att Sune Malmquist ville att ” husen ska tala stockholmska”. Han såg m a o 1920-tals klassicismen som något typiskt Stockholmskt, som hör till Stockholms tradition. Och han erkände villigt vid vårt samtal att han var konservativ i sin arkitektursyn. Givetvis var de närliggande 1920-tals husen också viktiga för valet.

Konserthuset sett från Oxtorget.

Oxtorgets grannhus från 1920-talet.

En tid efter husens färdigställande kunde man i Stockholm höra elaka tungor säga att de då nya husen bara var 1920-tals pastischer. Detta var inget nytt för Sune Malmquist, han hade hört det förut. Trots ryktet om att vara pastischer, bidrar husens formspråk till att de upplevs som en del av Stockholm.

En viktig aktör i sammanhanget är Sune Malmquists uppdragsgivare, Einar Mattsson Byggnads AB. För trots allt är det så, som Sune Malmquist påpekade, att han ritar hus som uppdragsgivaren vill ha. Det är uppdragsgivaren som godkänner eller förkastar ett förslag.

Inte mycket har förändrats på Oxtorget de här nästan 15 åren sedan jag sist stannade upp, gick runt och synade husen. Husen gör fortfarande det de ska på den här platsen. Framför allt upplevs Oxtorget som en vänligare plats sedan de bägge husen byggdes. Glöm därför inte, varje gång du går förbi på Svevägen, att sända en tacksam tanke till Sune Malmquist, och även Einar Mattsson Byggnads AB, för att just dessa hus blev byggda på just denna plats.

Byggår på hus är tacksamt för arkitekturhistoriken.

Om du vill läsa mer:

Förtätningen vid Oxtorget, Carla Macao.  B-uppsats framlagd vid Stockholms universitet, Konstvetenskapliga institutionen, 1996.